Han var alltid väldigt flängig med huvudet under våra pass och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände ju tydligt att något var fel, han tyckte inte alls om att ha mig på ryggen, ville inte veta av att jag höll i tyglarna. Det kändes bara fel att göra det då. Men vad skulle jag göra? Folk kollade konstigt på mig när jag hämtade min repgrimma och ännu en dag sa att jag inte skulle rida honom. Tränarna bad mig bara testa inspänningar på honom och de ville också att jag skulle spänna ihop hans mun - "så kan han inte gapa så" var allt de sa. Men jag ville ju att han skulle kunna gapa! Om jag tog för hårt i tygeln skulle han ha en chans att undvika smärtan, om än bara en liten. Jag var helt förtvivlad. Våra ridpass var hemska, slutade nästan alltid att jag satt av med tårarna rinnande i uppgivenhet och ilska. Jag var rädd för att rida min egen häst. Och när människor blir rädda blir de arga. Jag satt av innan jag hann göra något dumt i de sekunderna av panikslagen ilska, jag ville inte rycka tag i tyglarna, slå till honom eller någonting annat. Ush, i de stunderna saknade jag dig mer än någonsin Mette.
Mamma följde med till stallet, red Micko så att jag slapp, var stöd för mig och peppade mig till att inte ge upp. Hon visste nog inte hälften av de tankar som flög runt i mitt huvud. Under denna tid famlade både jag och Micko i mörkret. Jag var rädd för det mesta. För att vara annorlunda, för att göra fel och för att göra folk besvikna. Mickos sätt att skydda sig var genom bakåtstrukna öron och hotelser, mitt var genom att gömma mig bakom honom. Min största förebild (Pulina) tipsade mig om att söka tillflykt till min häst när allting annat var ett helvete. Så det var vad jag gjorde. Vi gick ut på promenader, vandrade iväg och jag såg ned mot stallet, ville inte vända tillbaka dit. Stunderna då Micko och jag var ensamma på den stora ängen och bara fanns var de bästa under min dag.
Sedan kom äntligen dagen då Ann åkte ut för att hålla den första lektionen för Micko och mig. Redan efter den lilla timmen med henne märkte jag en skillnad hos Micko, han började slappna av. Fånigt kanske det låter, men jag hade aldrig sett honom avslappnad förut. Vår träning har fortsatt och allt har blivit bättre. Micko kan slappna av, vi litar på varandra och vi har kul tillsammans. Jag har äntligen (!!) släppt det där med att bry mig om vad alla andra tycker om oss, det är min häst och jag gör vad som är bäst för honom. Det ska inte någon få hindra mig från att göra. Mycket kan man säga till mig, mycket kan man göra mot mig men när det gäller min häst har folk inget att säga till om. Tips, förslag och hjälp tar jag glarr emot, men beslutet är ändå alltid mitt att fatta.
Micko är min skatt och jag gör vad jag tror han mår bäst av, inte vad som ser bäst ut.
